...och då måste man lyssna på den. Det var nog vad som hände nu i veckan. Vad ni bloggare inte vet är att jag äter medicin mot epilepsi, jag har en mycket mild form av EP, och medicinen funkar mycket bra och jag känner oftast inte av sjukdomen (oftast i form av små muskelryckningar i armarna, s k petit mal), men ibland när jag har haft mycket omkring mig under en lång period (vilket jag har haft nu, både privat och på jobbet)då säger nog kroppen ifrån.
Jag fick en liten känning i torsdags morse, efter duschen ramlade jag omkull på badrumsgolvet, det svartnade för ögonen och helt plötsligt satt jag på golvet. Jag slog mig inte i huvudet, det var bara knäna som fick sig en liten smäll. Jag fick inget riktigt stort anfall (har haft 3 stycken stora i hela mitt liv), men man blir så rädd och ledsen när det händer. Ledsen för att det händer och för att man inte har kontroll över sin kropp, det hör liksom till sjukdomen på något sätt. Men jag gick till jobbet i alla fall, men jag var ordentligt trött och har varit det sedan dess. Man brukar likställa, trötthetsmässigt, ett stort anfall med att ha sprungit ett maratonlopp, så det här var väl en halvmara då:-)
Jag var på vårdcentralen igår för att ta blodprover för att se hur medicinkoncentrationen ligger i blodet, ibland kan det "dippa", och för att se om jag behöver ändra doseringen något. Till saken hör också att när jag tränade i onsdags tog jag ut mig rejält och jag kom på i förrgår att jag inte hade druckit så mycket vatten efteråt. Fy skäms på mig!
Jag ställde in mina privata åtaganden: sångpedagog och stickkväll i torsdags och styrelsemötet med Melodifestivalklubben i Stockholm lördag-söndag. Och det var nog bra att jag gjorde det, var väldigt trött även idag.
Jag åkte in en sväng till stan idag och var på en matmarknad, där köpte jag goda italienska bakverk och jättegoda oliver i ett annat stånd. Sedan fikade jag och en kompis, men sedan var jag helt slut, så då åkte jag hem.
På måndag är jag ledig, från början var det tänkt att jag skulle vara det efter den intensiva helgen i Stockholm, men jag behöver nog vila upp mig ändå.
Och på måndag ska jag ringa sköterskan på neurologen för att se vad resultaten på blodproven säger.
Nu ska jag bara ta det lugnt och läsa en bok: håller på med Vårlik med Linköpingsförfattaren Mons Kallentoft.
Kram
Hoppas det går bra hos läkaren och att du blir bättre, tänker på dig, kram!
SvaraRaderaHej!
SvaraRaderaDu är inte bara mycket vacker utan även mycket klok. Vilken tur att det gick bra i torsdags.
Jag tänker på dig och skickar massor med kramar till dig från oss alla, var rädd om dig och ta det riktigt lugnt imorgon.
Kram, kram, kram Katarina
Man vet det, att man ska lyssna på kroppen, men det är sååå svårt att verkligen göra det! Jag beundrar dej som tar signalerna på allvar.
SvaraRaderaHoppas att provsvaren är OK, att det helt enkelt var en engångsföreteelse.
Stor kram från mig!
Hoppas att du får må bra! KRAM!
SvaraRaderaHoppas du mår bättre efter lite lägre tempo. Bra att du lyssnar på kroppen!
SvaraRaderaTack allihopa för er värmande omtanke!! Kram på er!!
SvaraRaderaHej igen!
SvaraRaderaTack för ditt besök och din kommentar i min blogg alldeles nyss. Jag blir alltid så glad. Hoppas att du kunnat tagit det lugnt idag och att du mår bättre.
Jag har tänkt så mycket på dig sen jag läste i bloggen igår. Lilla söta A hade feberkramper när hon var liten så jag vet hur otroligt trött alla inblandade blir efteråt. Nu kan man inte direkt jämföra din situation med feberkramper men de är i alla fall "släkt". Lilla söta A som aldrig sov längre än 45 minuter åt gången från det att hon föddes sov i flera timmar på raken efter ett anfall.
Massor med kramar från oss alla, Katarina
Hoppas du mår bättre nu.
SvaraRaderaJag har också lindrig form av EP och sköter jag medicinerna så är jag anfalls fri. Har varit det i 9,5år nu. Men får känningar så fort jag pressar kroppen fysiskt eller psykiskt till bristningsgränsen. Så jag har under detta året som mer aktiv fått lära mig vara extra lyhörd.
För även om man bara får känningar så är det skrämmande och obehagligt. Efter som jag vet att 9 gånger av 10 jag får anfall så är det stora.
Jag har haft ganska många stora anfall under barnåren och tonåren. Efter dom så är jag helt slut, spyr och har migrän. Så då är det bara knalla iväg till närmaste bäcksvarta rum och lägga sig sova. Så där efter 4-5 timmar är migränen borta.
Så ta det lugn och rå om dig själv.
Kram