Ett stort tack från djupet av mitt hjärta till alla er som stöttar oss i vår sorg efter Jessie, det betyder oerhört mycket! Det är en tung period i mitt liv, mycket tyngre än vad jag trodde att det skulle vara, det känns som att en del av mig fattas, så är det faktiskt. Jag saknar henne oerhört, och det kommer jag alltid att göra. Det kommer att ta lång tid, men det går bättre och bättre och jag kan känna glädje emellanåt. Det är skönt att göra saker och hålla mig sysselsatt. Men det går upp och ner, även om jag ser glad ut, känner jag ett styng i hjärtat och det gör ONT! Men förlusten av ett djur är ju samma som en människa, så är det bara. Hon var min speciella vän och hon har en speciell plats i mitt hjärta, alltid! Det kommer säkert en dag då jag vill ha en katt i mitt hus igen!
Den här veckan har jag faktiskt börjat att motionera igen: måndag spinning, onsdag ett löppass och imorgon planerar jag in ett också. I tisdags kväll var jag på Toastmastersklubbens första möte för hösten och vi ska ha ett extramöte i morgon också där några från Stockholm kommer ner för att se hur vi har våra möten. Nästa gång, om 2 veckor, ska jag hålla mitt första tal. Spännande faktiskt, och kul ska det bli!
Idag har jag varit på Garnverket, där jag provade på spiralstickning, men först anmälde jag mig till en stickkurs, jag har stickat lite förut men är inte så bra på det, så jag vill lära mig grunderna. Jag köpte 3 garnnystan i en lila färg, tänkte sticka en sjal som mitt första arbete. Men det ska bli roligt, för jag kommer ihåg att jag tyckte att stickning var riktigt rogivande och avkopplande - och kul! Sedan åt vi lättlunch på Barista, grillad foccaccia med ost och skinka plus en dubbel espresso macchiato. Det bar sedan av till Länsmuséet, där det var en föreläsning av en 64-årig japanska som har stickat i 30 år och som kombinerar olika färger och mönster så fint! Hon visade också bilder från Japan. Intressant!
Sedan var det en utställning av en stickkonstnär, riktigt fina alster!
Så idag har jag varit riktigt kulturell, som Peter uttryckte det:-)
Så jag har börjat komma igång nu, det måste jag göra, det är värst när jag är hemma. Då är det som jobbigast och tråkigast, just för att Jessie fattas mig!
Jag beklagar verkligen sorgen efter er katt. 18 år är en lång tid.
SvaraRaderaMen vad bra att du kommit igång med träningen igen!
Kram!
PS: Visa upp den lila sjalen när du är klar med den vettja!
Hej!
SvaraRaderaDet är självklart för mig att stötta mina vänner så mycket jag kan när en familjemedlem går bort. Och eftersom det för en del (tex min farbror) är obegripligt att man kan sörja en katt är det extra viktigt att vi som begriper bättre stöttar så mycket vi kan.
Vi har uppmärksammat Amospersson lite extra veckan som gått. Det är så lätt att ta honom för givet. Han är så underbar och han är så snäll.
Det är ett av de goda saker som är Jessies förtjänst. Hennes minne lever, för alltid, kvar.
Jag utgår från att vi får se den vackra sjalen när den är klar. Att sticka är så roligt och det är så härligt att skapa.
Massor med kramar från Katarina med familj. En extra varm gos kommer till dig från "the real" Amospersson
Vad skönt att "höra" att du är på g igen!! Tror att det är bra att komma tillbaka till vardagen igen, även om man för den sakens skull inte slutar sörja!
SvaraRaderaHa en jättebra dag!
Kram
Skönt att höra att du får mycket stöttning! Det tar nog ett bra tag innan du lärt dig leva med sorgen...
SvaraRaderaVad duktig du är som kommit igång så bra! Och ja, jag vill också se sjalen när den är klar! Du kanske startar en stick-blogg sen hi, hi!
Kram Anna